Flyttlassen går

Jodå, det flyttas vidare. Nu är det bloggen som flyttar, till
http://bloggen.lollovestlund.com/

Jag tror och tänker att det ska bli lite mera ord än bara från de vildsinta resorna i tropikerna ocn andra trevliga och obekväma turer - för närvarande säger kroppen att jag ska ligga still, så det är inte mycket att välja på.

Välkommen att läsa mer där.

Klem

Lollo

Kanske till sist

Hemresan gick bra och omställningen från 35 grader tropikerna till 1 grad dimma gick bättre än förväntat; hur bra är inte Qatar Airways, lite optimism och limoservice på Arlanda.

Det tog LG sex veckor att komma på att de inte kunde fixa datorn. Suck, men desto bättre för LG i Sverige som nu far jobba lite efter påsk.

Och:
1. SARS eller glasbitar i kycklingen - jag tror jag väljer broccoli.

2. Recession i Phlippinerna eller i Sverige - kanske kan Somaliska pirater lära ut lite affärsinnovation på svenska managementkurser.

3. Att förnya ett recept i Phils är bara att ta med den gamla förpackningen och visa upp - vips så har man lite mer droger (i detta fall örondroppar, men ändå).

4. Demokratiska Folkrepublken Korea ter sig mer abstrakt än verkligt, så här på svenskt trygghetsavstånd. Att landet saknar mer än en miljon ton spannmål för att kunna åtminstonde mätta de 22 miljonerna innevånarna, och att den genomsnittlige nordkoreanske tonåringen är 15 cm kortare än sin sydkoreanske jämnårige är dock ingen saga - att stimulera barnafödandet genom barnbidrag och gratis barnomsorg verkar inte vara det smartaste KIM Jong Il har kommit upp med. Den genomsnittlige nordkoreanen har 14 000 per år att lägga på lyxkonsumtionen som nureongi och annat smågodis. Däremot lägger man lite mera kulor på raketprogrammet med Taepodong-missilerna i spetsen: det lär kosta runt 500 000 000 US dollar och det skulle ju räcka till några säckar ris. De 25 % av befolkningen som befinner sig i armén har det förmodlingen bättre än de flesta och får dessutom käk.

5. Filippinernas president Arroya försöker det som är ganska vanligt i korrumperade diktaturer som gömmer sig bakom demokratiska fasader: att förlänga sin egen mandatperiod.

6. Heja Sverige och våren.

I en nagot samre varld...

norpar nagon manlig kandidat min planbok nar jag sitter och halvsover i en FX minibuss pa vag fran oforattat arende pa LG Electronics till ett ovanligt stort shoppingcenter - efter fem manader i varmen trodde jag val att det var lugnt nu med bara tre veckor kvar till take off for Sweden - plankan lag som vanligt i vanster framficka, och nagra sekunder forsent markte jag vad som hant. Lubbandes tillbaka till FX Stationen forsokte jag hitta vagnen, men det hjalpte inte, det gick inte att hitta bussen (den misstankte passageraren kanske hann ut innan dess) bland de 10 000 andra av samma farg och utseende.

Alla kort, 9 000 peso och korkortet + lite annat smatt och gott ligger nu och skraepar nagonstans - eller testas i nagon ATM runt hornet - kanske inte kontanterna forstas.. Korten sparrade, hoppas det funkar...

Emie, syster Anita och Phil kompis Jessica staller nu upp med akutlan sa att jag kan kopa grope, betala elrakningen och annat (o)nodvandigt.

Och man lar sa lange man lever - for forsta gangen, efter 25 ar av resande till ibland tveksamma bakgator hander det man inte vill men ofta riskerar - kanske haller jag nu battre koll pa grejorna, och gor det "alla" sager man ska gora: "ta inte med kreditkort och ha bara lite kontanter med dig...". Ja just det, det funkade i alla fall i 24 ar.

Nu hjalper det foga att de skurar garaget med skurmaskin i Joya Towers - ja, daremellan moppas det forstas, man vill ju inte att bildacken ska bli smutsiga.

Hundra tusen, Lollo och en ring i Filippinerna

Under en gensomsnittlig promenad pa Manila bakgator far jag ca hundra tusen blickar fran ca en generation yngre kvinnor, med forundran och forhoppning om att den langbente framlingen ar en potentiell husbonde. Det kanns i alla fall sa, och ar ju trevligt de forsta sju hundra tusen gangerna (att stanka fram/flanera fram pa framgatorna i 35-gradig varme genererar endast 78 000 liknande attacker). Genomsnittsaldern pa dessa damer ligger kanske pa 22 ar om jag avrundar uppat - det borjar val runt 16 och slutar runt 50 bast, med en latt forskjutning mot den lagre aldersgruppen.

I en kultur (och ekonomi) som denna spelar aldern mindre roll, och varden som till exempel trygghet och familj storre roll.

Om man oversatter "Lollo" till tagalog far man kort och gott "farfar". Det ar ganska hedervart att bli pamind om detta, och ger efter ovanstaende begrundande en starkare kansla och tydligare innebord - har kan samma person vara make, far och farfar, kanns det som.

For forsta gangen i mitt liv har jag skaffat mig en ring. Den primara anledningen ar att jag vill ha en symbol for Emies och min relation. Emie tycker nog att det ar lika besvarligt som jag att binda sig till en annan snubbe, men hennes undanflykter bet inte langre - men i sann frihetsanda ar det bara jag som har en ring. Vi tyckte att det var onodigt dyrt och allergiskt med en i guld eller silver, sa det blev en i pansarplat (nastan) istallet (om jag fantiserar ordentligt symboliserar det dessutom Filippinernas 500 ar av hard men odmjuk kamp for frigorelse och motstand mot diverse inkraktare som spanjorer, japaner och annat).

Den andra anledningen ar ett forsok att halla hundra tusen blickar pa avstand.

I den basta av varldar

...finns det internationell garanti nar datorn kraschar - min super deluxe super LG laptop la av i torsdags - och efter en taxifard till kvarter i Metro Manilas ostra utkanter dar formodligen fa eller ingen sa langbent varelse har satt sina 44or hittade jag till LGs Service Center dar de konstaterade att harddisken har kraschat, att de ska forsoka fa en ny fran Sweden och fixa den.

...finns det hopp om livet - efter mer an atta manader av smarta och tryck i skallen, boner, tillskott, zonterapi och fasta rinner det sedan tio dagar stinkande blodigt var ur mitt vanstra ora, och trycket minskar. Om det ar borjan till nagot nytt eller slutet vet jag som vanligt inte (bade och antar jag), men hoppet och tron om framtiden lever i alla fall. Och det ar viktigare. Kanske beror mina problem pa for mycker resande till tredje varlden - om den svenska nyponsoppan tillhor den forsta eller den fjarde varlden har jag aldrig fattat -, min sallsynt envisa karaktar eller bara allman orsak och verkan ar heller inte helt klart. Klart ar daremot att livet aldrig bli som jag tankt mig och darfor omojligt att planera, att Filippinerna i genomsnitt ar ett Gudstroende, odmjukt och vanligt sinnat land utan framgangsrik infrastruktur, och att det inte ar sa enkelt att vara manniska.

... spelar clint Eastwood fortfarande in filmer, som Gran Torino.

... ar Gud levande i mitt hjarta.

...kommer nya insikter: att vara sjuk och inte veta hur det kommer att ga kan vara en nyttig laxa och lardom. Livet far andra persepktiv och varden, och tacksamheten for det som varit blir starkare och tydligare.

I en annan värld...

I en annan värld...

...lägger man sig direkt på parketten när man inte kan sova - ja, ett trecentimeters täcke mellan sig och plankorna förstås - och sussar sedan gott. Är man uppvuxen på ett bambugolv så går det mesta.

...blir man som 14-åring slagen gul och blå av sin far med ett meterlångt vedträ, när han mot felaktig grund antar att man smitit från sin examen.

...bugar och bockar man för den rike, som om man var mer värd. Fast det tror jag inte på. Men det underlättar när trafikvakten går ut och stoppar trafiken när man ska passera gatan förstås.

...är den gamla traditionen, med beroende av föräldrar och barn, i brytning med den nya fristånde tidsåldern, där man klarar sig mer själv.

... hoppar man hellre från ett högt berg än blir gammal, ensam, sjuk och fattig.

...är man nöjd med att ha en man som inte luras och bedrar en.

...blir man önskad död och olycka av sin nyblivna svägerska.

...börjar man som sjuåring arbeta på kokosplantagen.

...har man de senaste nio åren inte haft semester - däremot har man ledigt tre eller fyra dagar i samband med jul och påsk. Räddningen är när man blir utan jobb - då får man vila lite.

...lever 40 % på eller under existensminimum. I samma värld bor sju av världens hundra rikaste. En vanlig månadslön ligger på 10 000 peso, ca 1 800 kr, och den billigast möjliga lägenhetshyran är hälften av detta.

...tjänar en regeringsmedlem upp mot 70 000 kronor per månad, och regeringen inklusive presidenten är ständigt omgiven av korruptionsrykten.

...kan man äta lunch ute för fyra kronor, eller tre hundra spänn, vilket man tror på och har möjlighet till.

...flyttar 1 000 Ower Seas Workers, OSW, ut dagligen, och 1 000 flyttar hem samma dag. 10 miljoner filippinare utgör landets största exportvara, en "vara" som många gånger behandlas som skit, bara för att... ja, för att man är från Filippinerna. Ett uttryck för en ganska sjuk värld tycker jag det verkar som.

...är 99 procent av alla människor milda, vänliga och leende.

...skiljer sig det mesta från den värld jag kommer från och är van vid. Jag antar att det ska vara på detta viset. Och jag kommer att sakna detta den 8 april, när återtåget till Sverige är avklarat.

Äntligen är vintern över...

eller hur var det nu... de senaste dagarna har det börjat stiga upp mot 30 grader igen, varmt och lite lagom luftfuktigt, så att allt klibbar. Ja, vintern verkar att vara över, de goda dagarna med svala 20-25 grader är väl ett minne blott.

Då Emie är lite klokare och har betydligt mer tålamod än vad jag har, beslöt hon/vi att hon inte skulle göra någon intervju på Svenska Konsulatet angående inresa till Sverige nu, utan vänta och se hur det utvecklar sig med arbete för mig i Sverige, mitt hälsotillstånd, och annat värdsligt innan vi går vidare. Jag tuggar på naglarna av rastlöshet.

Igår förlängde jag kontraktet med 10 veckor, sista dagen i denna lilla studio är 11 april (men återvänder väl kanske till glada Sverige några dagar innan detta historiska datum).

Efter det senaste årets sjukdomsbedrövelse har jag börjat träna igen - på gym. Har hittat ett lite lagom skabbigt gym en kvart härifrån, 1000 peso i månaden, där jag springer mig trött som en hamster i hjulet, ja fast på en treadmill istället. Och har överlevt tre besök redan. Lyxiga Joya Gym i huset där jag bor kräver 6 månaders kontrakt. Sedan har jag poolen på sjunde väningen att glöta runt i förstås.

Tjejerna i och runt Rockwell, området där jag och Emie bor, har förmodligen världens högsta genomsnittliga klacklängd - jag uppskattar medelhöjden till 123 millimeter. Men ser inte till någon chiropraktor för de ryggproblem detta borde skapa, så de kanske går på smärtstillande. Och ekonomidamerna, alla runt 24 år, är klädda som om det vore Oscarsutdelning (vilket de kanske har efter arbetstid, vad vet jag). De fyller i alla fall de kriterier som 95 % av alla jobbannonser har: "för kvinnor: 23-27 år, över 150 cm lång, bra utseende". Numer förstår jag Emies attityd till att hitta nytt jobb - "det är inte så lätt när man är över 30!".

och i mars tar jag en sväng till Thailand, kollar in Bangkok, besöker förhoppningsvis Hans och hans hockeyfamilj och äter lite thaicurry.

Och så lite bilder: