Sista brevet hem - vecka sex bland bergen

Veckan inleddes med besok i Bhaktapur, Bouddhanath med den storsta samlingsplatsen for tibetanska flyktingari Nepal och den storsta buddhastupan i Nepal, och det stora hindutemplet Pashupatinath med dess kremeringsomrade vid Bagmatifloden for de avlidna. Bagmatifloden fungera for ovrigt som en kombination av helig flod och sopstation... Guiderna gjorde allt de kunde for att fa av mig nagra rupees (utan framgang), roken lag tat over brannplatserna (och nagra "Sadhus" fick istallet en tia for att jag tog nagra bilder), och de tibetanska buddhisterna i Bouddhanath ar formodligen de vaenligaste manniskorna pa den har planeten sedan manniskan uppfanns (och jag tipsade nagra brasilianskor pa resebyraturne om fortraffligheten med hotel Shanker). Pandey korde mercan med stor stil som vanligt och fick 200 rps i dricks - han sag glad ut. Samma dag stortade en helikopter med tio UN-arbetare i ostra Nepal.

Jag flyttade fran Karki Palace till det lika lugna men mer centrala Fuji Hotel pa onsdag morgon for att fa lite annorlunda upplevelse och for att fa gora av med 15 dollar per natt - kvallarna i Kathmandus turiststrak ar ju, aven om lite pafrestande, ren underhallning. Det galler bara att halla sig undan ibland, och vara bra pa att saga nej. Kanske speciellt nu, nar hinduernas Shiva Ratri-festival nu drar igang - 350 000 nepaleser och indier vantas till Kathmandu och festligheterna borjar med att hasch, mariujana och andra paverkande substanser ar lagliga att anvanda under 24 timmar, och alla som har en anledning roker pa.

Nepal infor 18 nya helgdagar och festivaler - det later som en svensk regering med nya valloften infor valet - for alla mojliga religioner och folkgrupper. Det diskuteras ocksa vad som kommer att handa i landet om maoisterna inte vinner valet - gar landet da tillbaka till hur de agerade innan de fick plats i regeringen, och de roda gor ny revolution?

Jag fick traffa stora delar av personalen som arbetar under en trekking - guiderna, porters och kockarna. De samlas i Kathmandu nu infor sasongen och tittar in pa kontoret da och da for lite snack, lite tystnad och lite kaffe. Alla papper ar ifyllda - hogsta betyg i allt, inte illa for en gammal Salabo - Anita lyckades bra pa sin examination i Sociology pa college, och grabbarna hade sin stora test. De indiska och nepalesiska hinduerna samlas for sin stora festival och Sadhus vandrar nu omkring for att fa sig en slant - jag investerade 50 ore. Och Gyan gar som vanligt sin egen vag i detta ovanliga samhalle.

Nu aterstar inte mycket mer an att saga hej da till Nepal. Och att saga Heja Nepal! Det ar nog svarare att arbeta som sherpa eller getfarmare (en del gor bade och), men att driva ett reseforetag i Nepal ar inte helt latt i dessa dagar: snart ska grabbarna kanka upp 200 liter diesel pa fjarde vaningen for att ha till sasongen, 50 liter fotogen skaffas pa annorlunda vagar och nar elen slas pa galler det att mejla fort som attan innan lyset slocknar igen. Och efter valet den 10 april vet ingen vad som hander. Mer an att nagra fa kommer fortfarande att ha det valdigt bra, stoppa pengar i sin egen ficka och kora Toyota Landcruiser bland limsniffande gatubarn. Andra kommer leende att ga barfota i minusgrader for att ta hand om sin get och fa ihop till nagra kronor eller lite ris, och standigt vara beredd att dela en maltid med den som behover. Och att de statliga (bade statliga och statliga alltsa) bergen alltid kommer att vakta over det lilla landet med det stora hjartat.

Manga kommer jag att sakna, mycket kommer jag att minnas. Men det ar ocksa skont att aka hem till Sverige nu - det har varit en innehallsrik men ocksa ganska lang gava att vara har. Och Qatar Airways flyger ju hit flera ganger.

Olof, Marcus och jag

29 februari 1986 fick jag det overkliga forklarat for mig - pa hindi. Jag satt pa en trettiokronors lodge nanstans i varmen i sodra Indien och teven visade bilder pa en blodflack, en bild pa Olof Palme och en bukett rosor. Jag var pa min forsta resa med flyg och hade valt Mumbai som premiarlandningsbana - jag sokte meningen med livet, behovde komma bort fran vaktmaesteriet pa mentalsjukhuset i Sala innan jag blev intagen och kanske kande jag nagot slags behov av att skramma slag pa slaekten lite. Olof och jag hade inte sa mycket gemensamt. Ja, fortom tva saker forstas: det formidabla fotarbetet och tittandet pa. Folk tittade alltid nar Olof stod, talade och gick. Det ar lika for mig: folk tittar. Anledningen och forumet skiljer sig val lite at, men anda.

Marcus och jag och ocksa lika. Schenkenberg alltsa. Pa ett satt. Folk tittar pa oss. Nar tvattbradan Schenkenberg gar pa kattvandringen i New York, och jag, Mr Biceps Vestlund, gar pa en dammig, dieselrykande bakgata i Kathmandus utkanter. Nar fotomodellen ater pasta och dricker vin for nagon tusenlapp pa Fifth Avenue, och jag sitter i en enrummare i Sathang, annu langre ut i Kathmandus utkanter och ater ris och gronsaker for nagon krona. Med fyra askadere: Parwathi och hennes leende kompis-utan-namn-vars-familj-ager-huset-de-bor-i, och tva kor. Och nu ar det nepali som galler.

Enrummare forresten - den som ar intresserad av Compact Living kan gora studiebesok hemma hos Gyanendra, Parwathi och Progen - har ryms en dubbelsang, en enkelsang, kok, teve, tre stolar, lite skap och annat pa ca 14,8 kvadrat. Och nar de far besok sover Gyanendra pa golvet.

Hade fler nepaleser haft kamera hade jag ocksa varit fotomodell. Nu bara stirrar de som om de inte sett nagot liknande - vilket de formodligen inte har. For exakt 22 ar sedan gick jag vilse i hamnkvarteren i Cochin i sodra Indien bland stirrande hamnarbetare och var radd for att det enda som snart skulle atersta av lilla Lollo var min dyra Canon som hangde runt halsen. Folk tittade i alla fall med ogon stora som Hubble Telescope.

Vad tittar folk egentligen pa?