Friheten hotas...

när kroppen inte fungerar. Efter mer än sex veckor av att känna mig sjuk, dränkt och nedtryckt i gyttjan börjar det äntligen lossna - tror och hoppas jag... Sjukvårdens mätningar visade inget, jag trodde jag skulle dö eller minst bli liggande för lång tid framåt, och Mic hittade gott om parasiter och lite elakartad svamp i blodet. Äckliga örter och lite annat (ja, ganska mycket) verkar att bita på de små djuren. Än vågar jag inte ropa någonting, men ändå - en optimist tror ju att livet ska börja leka när som helst. Jag har släpat mig fram, knappt kommit ihåg mitt namn vissa dagar, varit mer yrskallig än vanligt och bara äckligt läskigt trött i huvudet. Men idag tror jag att det finns hopp igen.

Asien kallar

Det drar sig mot nästa utflykt i världen och första mötet med Ms Villegas. Midsommarafton kommer att tillbringas på ett av mina favoställen: en flygplats i väntan på avgång, och efter nio timmar och flightbyte i Doha landar jag 05.00 söndag morgon i Manilla. Vilken sommar det blir: tropisk hetta, kokosfett, och gamla jeepneys. Kanske ett och annat monsunregn drar förbi, hoppas inte denguemyggorna biter (har laddat resväskan med så mycket örter att jag riskerar väl att åka fast för varusmuggling) och Filippinerna får nästa chans - senast var det ingen hit direkt. Tre veckor rundresa med Emie, och undrar hur livet blir efter det... Kollar också om jag kan träffa några företag som tillverkar kokosfett.

Asien kallar igen. Eller är det jag som kallar på Asien?