Äntligen är vintern över...

eller hur var det nu... de senaste dagarna har det börjat stiga upp mot 30 grader igen, varmt och lite lagom luftfuktigt, så att allt klibbar. Ja, vintern verkar att vara över, de goda dagarna med svala 20-25 grader är väl ett minne blott.

Då Emie är lite klokare och har betydligt mer tålamod än vad jag har, beslöt hon/vi att hon inte skulle göra någon intervju på Svenska Konsulatet angående inresa till Sverige nu, utan vänta och se hur det utvecklar sig med arbete för mig i Sverige, mitt hälsotillstånd, och annat värdsligt innan vi går vidare. Jag tuggar på naglarna av rastlöshet.

Igår förlängde jag kontraktet med 10 veckor, sista dagen i denna lilla studio är 11 april (men återvänder väl kanske till glada Sverige några dagar innan detta historiska datum).

Efter det senaste årets sjukdomsbedrövelse har jag börjat träna igen - på gym. Har hittat ett lite lagom skabbigt gym en kvart härifrån, 1000 peso i månaden, där jag springer mig trött som en hamster i hjulet, ja fast på en treadmill istället. Och har överlevt tre besök redan. Lyxiga Joya Gym i huset där jag bor kräver 6 månaders kontrakt. Sedan har jag poolen på sjunde väningen att glöta runt i förstås.

Tjejerna i och runt Rockwell, området där jag och Emie bor, har förmodligen världens högsta genomsnittliga klacklängd - jag uppskattar medelhöjden till 123 millimeter. Men ser inte till någon chiropraktor för de ryggproblem detta borde skapa, så de kanske går på smärtstillande. Och ekonomidamerna, alla runt 24 år, är klädda som om det vore Oscarsutdelning (vilket de kanske har efter arbetstid, vad vet jag). De fyller i alla fall de kriterier som 95 % av alla jobbannonser har: "för kvinnor: 23-27 år, över 150 cm lång, bra utseende". Numer förstår jag Emies attityd till att hitta nytt jobb - "det är inte så lätt när man är över 30!".

och i mars tar jag en sväng till Thailand, kollar in Bangkok, besöker förhoppningsvis Hans och hans hockeyfamilj och äter lite thaicurry.

Och så lite bilder: