Hundra tusen, Lollo och en ring i Filippinerna

Under en gensomsnittlig promenad pa Manila bakgator far jag ca hundra tusen blickar fran ca en generation yngre kvinnor, med forundran och forhoppning om att den langbente framlingen ar en potentiell husbonde. Det kanns i alla fall sa, och ar ju trevligt de forsta sju hundra tusen gangerna (att stanka fram/flanera fram pa framgatorna i 35-gradig varme genererar endast 78 000 liknande attacker). Genomsnittsaldern pa dessa damer ligger kanske pa 22 ar om jag avrundar uppat - det borjar val runt 16 och slutar runt 50 bast, med en latt forskjutning mot den lagre aldersgruppen.

I en kultur (och ekonomi) som denna spelar aldern mindre roll, och varden som till exempel trygghet och familj storre roll.

Om man oversatter "Lollo" till tagalog far man kort och gott "farfar". Det ar ganska hedervart att bli pamind om detta, och ger efter ovanstaende begrundande en starkare kansla och tydligare innebord - har kan samma person vara make, far och farfar, kanns det som.

For forsta gangen i mitt liv har jag skaffat mig en ring. Den primara anledningen ar att jag vill ha en symbol for Emies och min relation. Emie tycker nog att det ar lika besvarligt som jag att binda sig till en annan snubbe, men hennes undanflykter bet inte langre - men i sann frihetsanda ar det bara jag som har en ring. Vi tyckte att det var onodigt dyrt och allergiskt med en i guld eller silver, sa det blev en i pansarplat (nastan) istallet (om jag fantiserar ordentligt symboliserar det dessutom Filippinernas 500 ar av hard men odmjuk kamp for frigorelse och motstand mot diverse inkraktare som spanjorer, japaner och annat).

Den andra anledningen ar ett forsok att halla hundra tusen blickar pa avstand.