Äntligen är vintern över...

eller hur var det nu... de senaste dagarna har det börjat stiga upp mot 30 grader igen, varmt och lite lagom luftfuktigt, så att allt klibbar. Ja, vintern verkar att vara över, de goda dagarna med svala 20-25 grader är väl ett minne blott.

Då Emie är lite klokare och har betydligt mer tålamod än vad jag har, beslöt hon/vi att hon inte skulle göra någon intervju på Svenska Konsulatet angående inresa till Sverige nu, utan vänta och se hur det utvecklar sig med arbete för mig i Sverige, mitt hälsotillstånd, och annat värdsligt innan vi går vidare. Jag tuggar på naglarna av rastlöshet.

Igår förlängde jag kontraktet med 10 veckor, sista dagen i denna lilla studio är 11 april (men återvänder väl kanske till glada Sverige några dagar innan detta historiska datum).

Efter det senaste årets sjukdomsbedrövelse har jag börjat träna igen - på gym. Har hittat ett lite lagom skabbigt gym en kvart härifrån, 1000 peso i månaden, där jag springer mig trött som en hamster i hjulet, ja fast på en treadmill istället. Och har överlevt tre besök redan. Lyxiga Joya Gym i huset där jag bor kräver 6 månaders kontrakt. Sedan har jag poolen på sjunde väningen att glöta runt i förstås.

Tjejerna i och runt Rockwell, området där jag och Emie bor, har förmodligen världens högsta genomsnittliga klacklängd - jag uppskattar medelhöjden till 123 millimeter. Men ser inte till någon chiropraktor för de ryggproblem detta borde skapa, så de kanske går på smärtstillande. Och ekonomidamerna, alla runt 24 år, är klädda som om det vore Oscarsutdelning (vilket de kanske har efter arbetstid, vad vet jag). De fyller i alla fall de kriterier som 95 % av alla jobbannonser har: "för kvinnor: 23-27 år, över 150 cm lång, bra utseende". Numer förstår jag Emies attityd till att hitta nytt jobb - "det är inte så lätt när man är över 30!".

och i mars tar jag en sväng till Thailand, kollar in Bangkok, besöker förhoppningsvis Hans och hans hockeyfamilj och äter lite thaicurry.

Och så lite bilder:

När kroppen inte fungerar

Blir allt annat mindre viktigt. I början av maj 2008 brakade kroppen: hjärnan började koka och värka, tröttheten slog ned mig och allt blev tungt.

Efter att ha kämpat själv en månad:
Naturläkaren 1: mängder med parasiter i blodet (efter Nepalresan i januari-mars 2008), starka bitterörter för att rensa ut parasiterna.
Sjukvården: inte mycket att ta på trots virustester, skallröntgen, ultraljud (några små polyper i gallblåsan hittades), boreliatest, telefonkonsultationer = ”vi vet inte vad det är, men om du har tålamod kan vi nog hitta det”. Hade jag väntat på deras tempo vet jag inte om jag skrivit detta.
Naturläkaren 2: inflammation i hjärnan/skallen, virusinfektion, bakterier och annat, Mariatistel, antioxidanter, Echinacea, homeopatmedel i mängder.

Kanske för mycket resande i Asien utan att kolla kroppen efteråt. Kanske betalning för mina synder. Kanske dags att rannsaka mitt liv, och ”börja om”.

Nu är jag på nionde dagen av min tropiska fasta/halvfasta: vatten, lite juice, kamomillte, lite frukt, lite koksomjölk, en del tillskott. Emie tycker jag är för smal. Och äntligen kan jag känna förbättring; de senaste fyra dagarna har trycket över huvudet släppt efter en del, smärtan som kommit och gått sedan maj 2008 har minskat och värmefenomenen i kroppen har minskat. Det återstår att se om det håller i sig. Jag ber att det får göra så.

Philippine Spirit

Ja, inte helt och fullt förstås, men ibland lyser den liksom igenom: vi är på väg till Tanhauan och Emies vänner Angie med familj två timmar sydväst om Manila. Bussen rasslar på över grussträngar och liknande tecken på vägarbete - vi stånkar söderut på den halvfärdiga motorvägen, som enligt flera oberoende källor lider av häftig korruption (politikerna tar helt enkelt via sofistikerade fiktiva upphandlingar och stoppar pengarna i egen ficka i stället för att bygga färdig vägen) - när bussen saktar in och tar sikte på en ledig grusplätt. Vi stannar och chaffisen kastar av sig uniformsskjortan och dyker ned i det oljestinkande motorrummet 70 centimeter till höger om mitt högra knä. Det verkar vara något fel på växelöverföringen. Inom fem minuter senare dyker både High Way Patrol, och en bärgare upp - känns bra tänker jag (men Emie tror att polisen har provision på all bilbärgning och därför snabbt som ögat har ringt) - för att kolla upp läget. Inom tio minuter ses tre ytterligare trafikpolisbilar på platsen.

Det visar sig att chauffören och hans konduktör varken har beställt eller är intresserad av bärgning - bussen går att köra på en växel och Php 3 500 är för mycket för det lilla bussföretaget. Då kommer polisen på att bussen har parkerat fel och att mannen utan uniformsskjorta ska bil av med körkortet - ja, han kan köra vidare förstås, men måste komma och lösa ut körkortet för en hundralapp vid ett senare tillfälle.

Det visar sig senare (chauffören berättar upprört för sin kollega och Emie översätter medan vi ylar fram på tvåans växel) att busschauffören tidigare samma dag hade vägrat en man att stiga av vid vägtullen med motivering att det var olagligt och inte ville åka fast för trafikpolisen. Denna man var kollega med de poliser som nu stoppat bussen och hade liksom inte kommit över förnedringen att inte bli avsläppt och därför tyckt att hans kompissnut på något sätt och om möjligt skulle sätta dit bussen. När läget kom var det bara att börja agera. Chauffören kommenterar "hade jag vetat att han var polis hade jag naturligtvis släppt av honom, man vill ju inte bråka med polisen!"

Så kan det också gå när man följer lagen.